Brev <3

Etiketter

Kulturkollos veckoutmaning denna vecka handlar om kommunikation. Hur håller man kontakten med vänner och andra i dagens samhälle? Jag är gammalmodig av mig, som ni kan se i mina enkätsvar nedan:

lapp på köksbordet – SMS/WhatsApp/annat

handskrivet brev – epost/annat

vykort – SMS/FB/messenger/Instagram/SnapChat/annat

telefonsamtal – SMS/messenger/ annat

inbjudningskort på papper – digital inbjudan

Alltså, jag använder såklart telefonen och datorn minst lika mycket som någon annan, och kommunicerar massor via sms, mejl, diverse gruppchattar osv osv. Och tycker det är hur bra som helst. Men digital kommunikation är det där vardagliga som man inte tänker på, som bara finns där hela tiden. Klart det finns sms man minns, eller mejl, men de är få.

Riktiga brev, däremot. Jag har en vän som jag brevväxlat med ända sen vi slutade nian (innan dess skrev vi till varandra i anteckningsböcker på lektionerna), och det finns ingen post som gör mig så glad som ett nytt brev från henne. Våra brev är långa och dagboksliknande, som ett mejl aldrig hade kunnat vara på samma sätt. Jag upplever att det är lättare att öppna sig när man skriver för hand, och att läsa ett handskrivet brev är en mycket starkare upplevelse rent sinnligt/känslomässigt. Frimärket, brevpappret, en handstil man känner väl, anteckningar i marginalerna, allt sånt sätter stämningen och väcker känslor. Jag upplever också att det är väldigt meditativt att skriva brev för hand, jämfört med att skriva ett mejl.

Kort sagt så älskar jag fysiska brev, och jag är så glad över att ha vänner som känner likadant så att jag har någon att skicka till. Just nu har jag nyss fått ett brev som behöver besvaras, och som ligger här bredvid mig på bordet och gör mig glad. Jag har redan börjat fundera på vilket brevpapper jag ska använda denna gång.

Annonser

Hundarnas hund

Etiketter

, ,

Kulturkollos utmaning handlar denna vecka om hundar. Jag som alltid varit hundrädd har tyvärr ingen erfarenhet av några direkt nära relationer med verkliga hundar, även om det såklart finns undantag (gamla, trötta hundar som mest bara sover har alltid varit favoriten, dem kan jag känna mig trygg med). Men i litteraturen behöver man ju inte bli begränsad av den där rädslan, och där har jag många fina minnen av hundar jag läste om som liten. Överlag tycker jag mycket om att läsa om djur, förutsatt såklart att det inte går illa för dem. Och det är ju väldigt fint att man kan få uppleva relationen till en hund genom en bok, trots den där irrationella fobin man har.

En hund som alltid har funnits med i min familj, eftersom mamma älskar honom och har berättat hans historia mängder av gånger, är Bobby. Hans hela namn är Greyfriars Bobby, och han är en litterär hund som faktiskt har funnits på riktigt. Bobby var en Skye-terrier som levde i slutet av 1800-talet i Edinburgh, och som följde med sin ägare, John Gray, överallt. Gray var en gammal man, och när han dog begravdes han på Greyfriars-kyrkogården. Men Bobby kunde inte glömma sin bäste vän. Han stannade kvar vid graven och vaktade den – i fjorton år, tills han själv dog och begravdes i närheten av sin husse.

Det har gjorts flera böcker och filmer om Bobby, men den jag har läst är en väldigt vacker bilderbok – Greyfriars Bobby av Ruth Brown. Jag läste den senast i julas för min brorson, som också tyckte mycket om den, och jag hade lika svårt som alltid att hålla tillbaka tårarna. Det är något med den här typen av berättelser som griper tag så otroligt mycket, och att boken bygger på verkliga händelser förstärker känslan ytterligare. Jag tycker att berättelsen pekar på detta fantastiska att djurs kärlek går bortom sådant som människor mäter varann efter, som status och yta. John Gray var bara en ensam gammal man, men i Bobbys liv var han det viktigaste av allt.

Nu börjar jag nästan gråta, så det är väl bäst att avsluta det här inlägget…

Val, kval och skval

Etiketter

Vi går mot val, vilket alltid känns lika ångestfyllt. Kulturkollo erbjuder oss i denna veckas utmaning att välja i lite andra frågor, som inte är lika ödesmättade:

Läsa snabbt eller läsa långsamt
– Jag kan helt enkelt inte läsa långsamt, vilket ofta är bra men ibland lite jobbigt, exempelvis om man läser prosalyrik eller serier. Då önskar jag ibland att jag hade haft ro att stanna till lite mer i läsningen.

Läsa eller lyssna
– Alltid! Jag har lyssnat på några enstaka ljudböcker i mitt liv som jag tyckte mycket om, samtliga var John Ajvide Lindqvists författaruppläsningar av hans egna böcker. Annars föredrar jag att läsa i min egen snabba takt och slippa ha någons röst som stör.

TV-serier eller film
– Jag är en udda fågel i dagens samhälle när det gäller detta, men jag har verkligen svårt för TV-serier. Det tar ju sån tid! En film ser man på en viss tid och sen är det färdigt, men serier kan hålla på hur länge som helst. Klart jag ser på serier ibland och gillar det, men jag föredrar absolut alltid film.

Independentfilm eller filmbolagsfilm
– Vet verkligen inte, det är inget jag går på alls när jag väljer film. Men det lutar väl mer åt indiefilm eftersom jag är väldigt trött på alla storfilmer och deras tusen uppföljare.

Singelläsning eller slalomläsning
– Jag blir stressad av att läsa flera böcker samtidigt, även om det händer ibland. Gillar att ha en bok och hålla mig till den.

Låna böcker eller köpa böcker
– Det självklara svaret för en bibliotekarie. Köper böcker väldigt sällan (men älskar de böcker jag har desto mer).

Science fiction eller fantasy
– Den här var nästan jobbig! Men jag får ändå välja SF, såklart, för H G Wells om inte annat.

Fiktion eller biografi
– Jag föredrar alltid skönlitteratur, även om jag tycker mycket om att läsa biografier också.

Läsa efter att-läsa-lista eller spontanläsa
– Tycker om båda, jag har en lång att-läsa-lista på kylen men den bästa läsningen är ändå den spontana.

Läsa gammalt eller läsa nytt
– Jag är så förtjust i gamla romaner och hade gärna betat av varenda bok i magasinet på jobbet. Men läser såklart mycket nytt också.

Läsa i förstaperson eller läsa i tredje person
– Här har jag verkligen ingen preferens, vad jag vet.

Pocket eller inbunden
– Båda har fördelar, men pocket är praktiskt och dessutom ett ganska charmigt format tycker jag.

Inbunden eller läsplatta
– Min Kindle är ett av de bästa köpen jag gjort på senare år, men en riktig bok slår läsplattan alla gånger.

Novell eller roman
– Uppskattar båda, men det är något visst med att verkligen sjunka ner djupt i berättelsen och kunna stanna där länge.

Läsa enstaka böcker eller läsa bokserier
– Om serien är bra är det ju alldeles underbart att läsa dem, men alltför ofta tycker jag att serier svajar eller att det blir utfyllnad av det. Det viktiga är att formatet är rätt för berättelsen.

Läsa svenska författare eller utländska författare
– Kan inte välja! Men jag tycker det är kul att läsa svenska författare, särskilt inom skräck som är min favoritgenre, för att ha koll på hur det svenska utbudet ser ut.

Läsa debuterande författare eller etablerade författare
– Lite samma svar som på förra frågan, i princip. Det är ingen faktor jag tänker på när jag väljer böcker, men jag kan tycka det är intressant att testa en bok av en debutant av nyfikenhet på hur hen är som författare.

Margit

Etiketter

, , , , , ,

Igår avled Margit Sandemo, 94 år gammal. Det känns verkligen sorgligt, eftersom hon är en författare som har påverkat mig enormt mycket. Jag är inte en person som brukar läsa om böcker, men Margits böcker, framförallt serierna Sagan om Isfolket och Häxmästaren, har jag läst x antal gånger och kommer läsa igen och igen. Det finns så mycket humor och värme i böckerna, så mycket spänning, och helt fantastiska karaktärer som varit med mig ända sedan barndomen.

Av de 184 böcker Margit skrev har jag läst drygt 100, och majoriteten av dessa flera gånger om. Jag kan inte nog rekommendera dem om man är svag för släktsagor, trolldom och övernaturligheter, och nu finns de ju glädjande nog att lyssna på på Storytel för alla ljudboksfrälsta.

Att räkna upp favoriter i den här enorma romanproduktionen är inte enkelt, men här är en lista över tio Sandemo-böcker som jag gillar lite extra mycket:

10. Fångad av tiden (Sagan om Isfolket 40) – I denna sena isfolksbok gör en av de drabbade ättlingarna en resa i sina tidigare liv, och får därmed glimtar ur Isfolkets tidiga historia. Så hisnande och häftigt.

9. Nattens demon (Sagan om Isfolket 33) – Min favoritbok av Margit under väldigt många år. Kärlekshistorien mellan den unga Vanja av Isfolket och Tamlin, en nattdemon, är väldigt dramatisk och spännande.

8. Trollmåne (Sagan om Isfolket 36) – Ännu en av de mest romantiska isfolksböckerna, även om det också här såklart finns gott om spänning och magi.

7. Dödens trädgård (Sagan om Isfolket 17) – Boken som Margit skrev på två (!!) veckor. En av nyckelböckerna i serien, där den unga Shira riskerar livet för att försöka bryta släktens förbannelse.

6. Huset i Eldafjord (Sagan om Isfolket 26) – En av de skräckigare delarna i serien, vilket jag förstås gillar. Ett gammalt otäckt hus, ett spöke, vad mer behöver man?

5. Kvinnan på stranden (Sagan om Isfolket 34) – Släktforskarboken över alla andra i serien, där berättelsen om en försvunnen del av släktträdet nystas upp. Och så blir det lite läskigt också.

4. Korpens vingar (Sagan om Isfolket 20) – Skräck på klassiskt vis här, med gamla slott nere i Östeuropa och odöda varelser som vill ont. Detta är en bok som jag ogärna läser när det är mörkt.

3. När mörkret faller (Häxmästaren 3) – Häxmästaren är, tycker jag, en så sorgligt bortglömd serie! Den är måhända inte lika episk som Isfolket, men den står inte långt efter i kvalitet och innehåller så många bra grejer. Hemliga ordnar! Island! Galdrar! Uråldriga varelser! Demoner och andar! Grundberättelsen är riktigt, riktigt spännande och håller, kan jag meddela, för en väldig massa omläsningar. När mörkret faller är tredje boken i serien, och i mitt tycke den absolut starkaste. Den utspelar sig i Tiveden och om man gillar urskog och spökerier och gamla sägner så får man verkligen sitt lystmäte här. Så bra!

2. Färjkarlen (Sagan om Isfolket 31) – Jag har tidigare skrivit om denna bok här på bloggen. En fantastiskt otäck historia med kopplingar till gamla hedniska riter, som jag vill läsa om nu bara jag tänker på den.

1. Vinden från öster (Sagan om Isfolket 15) – Den enormt episka berättelsen om hur Vendel Grip från den nordiska grenen av Isfolket möter sina avlägsna släktingar i den sibiriska ödemarken. Viktiga pusselbitar till släktens ursprung och historia läggs samman, och det är så spännande så man inte vet vart man ska ta vägen.

Jag skulle även vilja slå ett slag för Legenden om Ljusets rike, serien som följde efter Häxmästaren och som binder samman Isfolket och Häxmästaren då karaktärer från bägge serierna dyker upp igen i Ljusets rike. Serien svajar ibland, absolut, men det är spännande och underhållande och Margit är som vanligt inte rädd för att slänga in lite vad som helst som hon tycker är roligt. Just den här flödande kreativiteten, lusten att skapa utan att låta sig hindras av krav på kvalitet eller logik eller oro för vad andra ska tycka, det är så oerhört inspirerande. Margit Sandemo gick verkligen sin egen väg och blev därmed en helt unik författare. Tack för allt, Margit!

Kulturminnen

Etiketter

Det är ny vecka och därmed ny veckoutmaning hos Kulturkollo. Denna vecka är temat nostalgi, vilket passar mig perfekt eftersom jag ägnar oproportionerligt mycket tid åt att drömma mig tillbaka i tiden. Här kommer nostalgienkäten och mina svar:

Första egna inhandlade skivan (SP/LP/CD/whatever men kom inte dragande med spotifylistor, va?)

Absolute Music 21, som jag och min bror köpte tillsammans 1996. Vi tyckte att Cup Noodle Song med Pineforest Crunch var bäst, men Kents Kräm var bara konstig och obehaglig i våra öron. Så icke idag, bör tilläggas.

Tidstypiska modeplagget/modedetaljen du verkligen minns att du hade och var stolt och glad över

Vad jag minns var det väldigt inne med limegrönt och orange 1996 (eller så var det bara jag…). Jag hade mängder av plagg i de här färgerna och minns särskilt ett set med kjol, tröja och tights i limegrönt stretchtyg som jag var så stolt över. Jag hade även en Spice Girls-t-shirt som jag älskade och använde jämt.

Den första ”riktiga” boken du läste själv (bestäm själv vad som är ”riktig”, om det innebär mer text eller svårare meningar, men alltså boken du kände att du verkligen var stolt över att ha klarat av)

Jag känner mig lite bitter över att inte ha något tydligt minne här. Har ingen koll på när jag lärde mig läsa men skulle tro att det var ganska tidigt, måste komma ihåg att fråga mina föräldrar om detta vid tillfälle. Men jag har några tjocka samlingar med Madicken och Barnen i Bullerbyn som jag säkert läste som ganska liten. Sedan läste jag Den gamle och havet i tioårsåldern och den var jag verkligen stolt när jag var klar med, men mest lättad. Borde verkligen läsa om den nu när jag är vuxen och kan förstå vad den handlar om.

Favoritdoft schampo/deo

Jag älskade Fructis-schampo men det som fanns hemma i nio fall av tio var Blåvitts schampo som jag tyckte luktade hemskt. Är fortfarande väldigt känslig för vissa dofter och det har ju uppenbarligen funnits med länge, eftersom jag minns så väl hur viktigt det här med schampot var för mig.

Godnattsagan som lästes tusen gånger

Bra böckers serie Folksagor, med Jan-Öjvind Swahn som redaktör, var egentligen inte riktad till barn – vissa sagor kunde ha ganska otäcka inslag, och många av illustrationerna var knappast barnvänliga (men fantastiskt fina, av t.ex. Hans Arnold). Men pappa läste mycket ur den här serien för oss och vi älskade sagorna, även om det fanns de som gav mig mardrömmar. Och nu inser jag att detta inte var något egentligt svar på frågan, men det är nog det bästa jag kan åstadkomma.

Bokserien du läst om och om igen

Jag hade många serier jag ständigt återkom till som liten, och det som förenar dem är att de handlade om flickor (oftast) som levde förr i tiden. Sådant fick jag aldrig nog av. Jag läste Kerstin Sundhs böcker, Madicken, Katitzi och böckerna om Majken, men serien som påverkat mig mest var nog Kulla-Gulla.

Det här godiset minns jag!

Det fanns något som hette Sura disktrasor, som var gula hårda jättesura karameller. Jag brukade lägga en sådan i ett glas vatten och låta det stå en stund, sen drack jag vattnet som blivit syrligt och sist åt jag karamellen när den inte var lika sur längre. Chokladcigaretter var en annan favorit, som man såklart satt och poserade med som om det var riktiga cigaretter…

TV-serien du fortfarande vill se om

Beverly Hills! Vi följde inte hela serien men såg den under en lång period varje dag när vi kom hem från skolan. Jag skulle också kunna svara Rederiet, serien som verkligen följde mig hela uppväxten, men den ser jag faktiskt om just nu.

Det här är den godaste GB-glassen genom tiderna

Det fanns en jordgubbsglass som hette Red Dream som var så magiskt god men som bara försvann. Jag kan fortfarande inte fatta varför. Alla gillar väl jordgubbar?!

Filmen ”alla” såg och vad du tyckte om den

Titanic kom när jag var 11 år och blev en enorm besatthet hos mig. Alla jag kände gick och såg den, alla kände till storyn och alla hade såklart hört låten. Jag älskade filmen men kunde knappt ta mig igenom den för att jag grät så extremt mycket. Och så är det varje gång jag ser om den.

Abandon

Etiketter

, , ,

Vissa författare levererar alltid. Blake Crouch är en sådan, har jag lärt mig efter att ha läst fem av hans böcker – och fler ska det bli.

Abandon publicerades för första gången 2009, men jag läste utgåvan från 2015 (med ett betydligt snyggare omslag). Denna skräckiga thriller handlar om den unga journalisten Abigail, som motvilligt följer med på en expedition som hennes far, som övergav henne då hon var liten, är ledare för. Expeditionens mål är guldgrävarstaden Abandon, som blev öde julen 1893 då alla stadens innevånare försvann utan ett spår. Med på expeditionen finns ett par som specialiserar sig på att fotografera på övernaturliga platser och fånga andar och paranormala fenomen på bild.

Men expeditionen stöter på problem från första början. En snöstorm hindrar deras väg och väl inne i den övergivna staden blir de attackerade. Uppenbarligen finns det något mer i Abandon än spöken från det förgångna.

Parallellt med expeditionens upplevelser får läsaren följa dem som allt egentligen kretsar kring – Abandons innevånare, de som försvann den där juldagen för så längesedan. De lever sitt liv, har sina bekymmer. Men steg för steg närmar de sig ögonblicket då allt gick fel.

Det här är en bok som ger oavbrutet spännande läsning, och som det är svårt att lägga ifrån sig. Båda parallellhandlingarna är drivet berättade, och Crouch kan det här med cliffhangers! Jag blev lite besviken eftersom jag hoppats på övernaturligheter, och sådana förekommer faktiskt inte – men jag hade en underbar läsupplevelse ändå. Jag menar:

  • Expedition i kallt klimat ❤
  • Vilda västern
  • Ödehus aplenty
  • Hjärtat i halsgropen på varje sida

Det är en fin berättelse också, många scener som berör och fastnar i minnet. Kort sagt: läs! Och jag blev väldigt sugen på att köpa fler Blake Crouch-böcker nu efter att ha skrivit detta inlägg…

AbandonAdlibris och Bokus

HEX

Etiketter

, , ,

Jag läste HEX i början av året, så har den inte färskt i minnet, men jag vill ändå skriva ett inlägg om den för att den är en av mina starkaste läsupplevelser hittills under 2018. HEX är skriven av den nederländske författaren Thomas Olde Heuvelt, och den version av den som jag läste är en omarbetning av den första versionen, som utkom i Nederländerna och Belgien 2013 och som utspelade sig i Nederländerna. Versionen jag har läst utkom istället 2016 och utspelar sig i USA, i en liten stad som var en nederländsk koloni på 1600-talet. Inget av det här hade jag en aning om medan jag läste, boken var ett rent spontanfynd inne på SF-bokhandeln. Men åh, vad glad jag är att jag köpte den!

Staden Black Springs har en månghundraårig, mörk hemlighet. Den har nämligen hemsökts sedan 1600-talets slut av en ond varelse som lagt sin förbannelse över staden – the Black Rock Witch. Hon vandrar runt bland invånarna, med ögon och mun igensydda av dem som en gång dömde henne till döden för häxeri. Hon dyker upp i deras hus, i deras sovrum. Och den som väl har flyttat till Black Springs är fast, för häxans förbannelse tillåter ingen att lämna staden.

Häxans närvaro är otäck, men Black Springs invånare är så vana vid henne att hon ses som ett naturligt inslag i stadsbilden. De vaktar noga på att hemligheten inte blir känd utanför stadens gränser, och ungdomarna som växer upp i staden tvingas bereda sig på en framtid där de aldrig kan flytta någon annanstans.

Men alla tänker inte acceptera det strikta regelverket. Varför ska de låta en vålnad styra deras liv? Vad är det som kan vara så farligt med hennes igensydda ögon?

Det här är en riktigt, riktigt spännande bok. Till en början var den nästan för otäck för mig, men jag kunde ändå inte sluta läsa. Är man ett Stephen King-fan (och det är man väl?) ska man absolut kolla in denna! Det är så många intressanta karaktärer, så många aspekter av den egentligen helt orimliga situationen stadsborna lever i, och allt binds ihop på ett mycket snyggt (och otäckt) vis. Rekommenderas starkt!

HEXAdlibris och Bokus

Höstens måsten

Etiketter

,

Denna vecka handlar Kulturkollos veckoutmaning om att lista höstens måsten. Jag tänkte förstås ta chansen att sammanställa alla böcker jag ser fram emot i höstens utgivning. Delar upp dem någorlunda efter genre/målgrupp!

Romaner för vuxna
Beischer, Sara ”Jag ska egentligen inte prata om det här”
Smirnoff, Karin ”Jag for ner till bror”

Skräck/spänning för vuxna
Burton, Tara Isabella ”Besatt” – Mest för det snygga omslaget, men får även trevliga Single White Female-vibbar av storyn.
Marshall, Laura ”Vänförfrågan” – Låter underbart creepy.

Serier och humor för vuxna
Arnroth, Thomas ”Livets ord del två” – Intressant värld att få en inblick i. Del 1 var väldigt bra!
Hallbäck, Jessica ”Girls just wanna have fun(damental human rights)”
Jakobsson, Agnes ”Psycho Girl”
Tillman, Marie ”Tänk positivt annars kan du dö”
Wiberg, David ”Ingenting känns längre riktigt kul”

Poesi för vuxna
Westerberg, Maria Vildhjärta ”Till de rara ordens försvar” – Tycker så himla mycket om Vildhjärta och allt hon gör.

Facklitteratur för vuxna
Ajvide Lindqvist, John ”Misslyckas igen, misslyckas bättre: Anteckningar om skräck och skrivande” – AAAAH.
Jensen, Per ”Djurens känslor: och vår känsla för djur”
Lind, Kalle ”Snedtänkt”
Lundberg, Aleksa ”Bögtjejen”
Penny, Laurie ”Bitchdoktrinen”

För barn och unga
Egerkrans, Johan ”De odöda”
Grimm ”Hans och Greta” – Vilket omslag! ❤
Johansson, Ewa Christina ”Svarta madam”
Larsson, Korsell & Jonsson ”PAX 10: Draugen”
Ollmark, Lena ”Den hiskeliga berättelsen om Lilla Han”
Öberg, Helena & Lidström, Kristin ”Kattvinden”

Sammanfattningsvis är jag lite besviken på att det kommer ut så lite skräck för vuxna, inte för att det är något nytt. Men det ser ut att bli en fin läshöst ändå!

”45 – Morbus Addison” och ”Flygfärdig”

Etiketter

, , ,

Det är alltid underbart när en favoritförfattare kommer med en ny bok – och ibland har man sådan tur så det kommer två böcker nästan samtidigt. Linda Skugge har i år släppt två nya självbiografiska böcker – 45 – Morbus Addison och Flygfärdig. Böckerna har visserligen olika teman, men jag väljer att skriva om dem i ett samlat inlägg eftersom de går in i varandra på så många sätt.

45 – Morbus Addison handlar om livet med den svåra, kroniska sjukdomen Morbus Addison. Om att inte orka jobba men göra det ändå, om avfärdande läkare, om att inte passa in i addisongruppen på Facebook. Men framför allt handlar det om kärleken till böcker. Linda Skugge lånar hem travar av biblioteksböcker och läser. Citerar flitigt, och öser beundran över de författare hon tycker om. Sicklit läser hon mycket, och kopplar samman kända människors sjukdomshistorier med sin egen situation.

Flygfärdig har undertiteln om när barnen lämnar boet, och handlar om just det – att bli ensam hemma i huset eller lägenheten igen, därför att barnen blivit vuxna och ska skapa sina egna liv. På baksidan står det att boken vänder sig till föräldrar, men jag kan intyga att den går utmärkt att läsa även som barnlös. För Linda Skugge är alltid Linda Skugge, och även i denna bok finns det mycket läsning och boktips insprängda i texten. Jag blev så glad över att läsa att Skugges döttrar ärvt hennes litteraturintresse och att de lånar böcker tillsammans och pratar om dem. Vilken dröm!

Båda dessa böcker, precis som Skugges tidigare självbiografiska texter (särskilt 40 – Constant reader), gav mig så mycket under läsningen och var så trösterika. När man känner sig som en utomjording oavsett vilket socialt sammanhang man befinner sig i, är det fantastiskt att få läsa texter där man kan känna igen sig och inse att man inte är ensam om att vara annorlunda. Annorlunda på det där aviga sättet där man liksom aldrig passar in och aldrig lyckas med det där som verkar så lätt för alla andra – att vara skön, lättsam, spontan. Där det bästa som finns är att försvinna in i en bok och glömma omvärlden som ändå inte förstår sig på en.

Jag är så glad över att Linda Skugge finns och över att hon skrivit så länge och fortsätter göra det. Hon behövs!

45 – Morbus AddisonAdlibris och Bokus
FlygfärdigAdlibris och Bokus